Jag satt på bussen hem och började skriva det som ska vara den inledande texten på min blogg.
Det som slog mig var att när jag skulle skriva ut de tre bokstäverna som representerar min diagnos,
lämnar jag ordet i punktform.
Så att ingen ska se. Tänk om de som sitter bakom mig på bussen ser vad jag skriver.
Det är detta som präglar mitt liv idag. Skammen. Jag visste inte och vet fortfarande inte om det är rätt att starta en
blogg där hela världen kan se in i mitt liv, och hur jag tänker. Vad ska andra människor tänka om mig och
vad jag är för person? Tänk om de tror/tycker att jag är helt tokig?
Men sen försöker jag tänka om. För jag vet nu (inte tidigare i mitt liv), att det är andra som lider,
lider med stort L, av OCD. Kan jag hjälpa? Samtidigt som jag blirhjälpt själv genom att skriva av mig och
få inlägg av andra som har detta eller känner anhöriga som har OCD.
Valet var ganska enkelt efter det...
Jag ska dela med mig av min vardagliga kamp med den här diagnosen. Att så uppriktigt som möjligt beskriva
hur jag känner och hur andra bemöter mig när mina symptom är synliga. Samtidigt ska jag bjuda på
ljusglimtar i mitt liv och strävan efter att bygga upp en handelsträdgård där jag bor. Ett försök att hitta ett lugn
i det kaotiska OCD-tänket. En dröm är att vara självförsörjande genom mina rosor och webbutik.
Något som kanske förblir just en dröm... Men man vet ju aldrig!
Ibland kanske jag endast skriver om mitt företagande eller det som ska bli det.
Andra gånger kanske jag skriver bara om min diagnos.
Jag kommer även dela med mig av min kreativa sida här på bloggen. För titt som tätt brukar jag snickra
ihop en liten hylla, stege och måla om möbler. Detta är en form av terapi för mig.
Välkomna till mitt liv!
Med vänliga hälsningar
Madelen