JUL igen...
Någonting som jag inte älskar är dock en känsla som infinner sig inför denna juletid. En känsla av att allt ska vara så perfekt som möjligt. Förväntningarna är stora och allt ska vara pyntat till perfektion. ALLT bara SKA vara så mysigt. Såklart blir det nästan aldrig så. Pepparkakorna bränns vid. Barnen tröttnar på julkalendern. Ljusslingorna går INTE att trassla ut. Julekaffet som jag tillfört kanel är det bara jag som uppskattar. Hunden tuggar sönder mina fina tomtar (har inte hänt än, men snart...)
Varför ska bara allt vara perfekt? Är det min lilla OCD som spökar på ett lite märkligt sätt kanske... För det är ju så, att jag glömmer bort hur den kan te sig... Den här känslan av otillräcklighet... Kan det vara så att allt redan är perfekt? Bara att jag är så himla blind och serotoninlös (ämne i hjärnan som i lätt beskrivning gör oss glada) att jag inte ser det?
Ska jag helt enkelt bara äta en banan (serotoninhöjande, lätt beskrivning igen...) tända lite ljus och chilla lite i soffan...
Om det ändå vore så lätt....
Om det ändå vore så lätt!
Jag försöker sätta mig i soffan utan att ställa allt på sin plats. Men det, i sig, kan ju innebära en ångesthöjning och jag undrar ibland vilket som är bäst eller minst smärtsamt!
Det svårt att tänka på det bästa i ett längre perspektiv alla gånger...